Laddar

Bobbo har hittat hem: ”Klubben jag känner störst för”

Det var på håret men det blev en återkomst till KHK för den förlorade sonen. Det är nog de flesta KHK:are glada för.

delningar

Det är dagen efter Karlskrona HK:s viktiga hemmaseger mot Djurgården och KHK har haft frivillig, lättare träning. Sist kvar på isen är Bobbo Petersson – tillbaka i sin moderförening efter flera år i exil hos klubbar som Örebro, Linköping och just Djurgården.

Bara fyra matcher i DIF – var segern ändå extra skön för dig? – Just det att man känner backtränaren (Stefan Nyman) lite grann och känner en del spelare i Djurgården, både Hulström (Linus) och Jeppe Pettersson spelade jag med i Linköping och några spelare är kvar sedan jag var där, gör att det känns speciellt, säger hemvändaren Bobbo Petersson.

Du var inte där i tio säsonger heller. – Nej, jag spelade fem matcher liksom, säger han och ler.

Varv efter varv kör Bobbo i NKT Arena den här förmiddagen, och det finns en anledning. Hans tvåårige systerson Lowe står för första gången på is, med bra hjälp från Bobbo så klart. Det verkar som att generna sitter i, efter flera varv runt isen är det nämligen dags för lunch – det gillar den nyfrälste inte alls – och han börjar gråta. Det får bli några varv till.

– Det var kul, då får man stanna kvar lite extra. Det hade varit roligt om han kunde börja med hockey också, så kan man lära honom det lilla man kan, skrattar han.

Han är tidigt på det. – Ja, det är bra. Det var lite vingligt men han hade kul.

Han är snabbt färdigduschad och i mörkblå hoodie och håret hockey-aktigt bakåtkammat slår vi oss ner i cafeterian, bredvid den i lunchtid livfulla restaurangen.

Han väntade några år, men ganska lagom till att KHK har etablerat sig som ett SHL-lag är han också tillbaka där det en gång började. Där hans bröder (Fredrik, som är tvåa genom tiderna i KHK:s målliga och Jesper) har spelat och det laget dit han som ung hockeytalang sneglade. Men det var på håret – han trivdes i Örebro och det fanns ett färdigt kontrakt på bordet, som han faktiskt hade bestämt sig för att skriva på.

– Det gick mycket fram och tillbaka. Jag visste att Karlskrona var intresserade men bestämde mig för att stanna kvar i Örebro. Tiden gick men jag gick aldrig upp och skrev på det där kontraktet.

Det var något som gnagde? – Ja, jag kunde inte riktigt sova på nätterna men sen så ringde jag och frågade om det fortfarande fanns en lucka i KHK – och det gjorde det.

Vad var det som vägde över? – Stor del är att Karlskrona är min moderklubb. Varför ska inte jag spela här då liksom? Det är ändå här jag är fostrad och oavsett hur många säsonger jag spelat för Örebro så är det denna klubben jag känner störst för, berättar backen.

– Sen så är familjen kvar. Du såg mig i dag åka ut med mitt gudbarn – det är ju sånt som man inte kunnat uppleva i Örebro och det är en stor del i viljan att komma hem – att kunna vara närmre sina föräldrar, syskon och syskonbarn.

Hans kontrakt är skrivet på två år, han trivs i klubben och även om han inte vill säga aldrig –  så skulle det krävas mycket för att lämna KHK.

– Det är jättesvårt att säga. Efter mina två år får man utvärdera men det är ändå Karlskrona och det är SHL, det känns ändå som att det här jag ska spela liksom.

Men visst finns det drömmar om ytterligare steg uppåt i karriären. Han är, trots att det känns som han varit med väldigt länge, bara 25 år.

– Det är klart de tankarna finns men då behöver jag bli mycket bättre än vad jag är nu. Du måste ha drömmar och mål. Hade jag varit nöjd med spel i SHL, så hade jag nog inte spelat här så länge till.

Hur har det känts för dig spelmässigt? –Jag har känt mig pigg på isen men jag tycker väl att spelet med puck kan bli mycket bättre och så kan jag bli lite mer bekväm i sättet vi spelar.

– Jag hade lite svårt med spelsystemet i början, det skiljer sig lite mot tidigare klubbar jag spelat i.

Hur då? – Specifikt som back kan det till exempel vara om man är nere och hämtar en dump-puck. Då ville vi i Örebro hålla spelet mer på samma sida. Här är det lite mer att vi vill byta sida – och det är verkligen en vanesak. Kanske spelar vi lite rakare, enklare här också, berättar han.

På plats i NKT i dag är också hans flickvän Sara Jonsson. Det är hon ofta. Som eventansvarig i föreningen och del av pausunderhållningen på matcherna – där hon gör intervjuer med både spelare, ledare och andra KHK-personligheter. Hon hade en liknande roll i Örebro, där de träffades – så han börjar bli van att ha henne nära.

Men han minns Örebrotiden – där studion låg nära omklädningsrummet.

– Vissa gånger när vi hade dörren ut till arenan öppen då kunde jag skrika till materialaren: Stäng dörren för fan, jag vill inte höra henne nu när det är match, säger han med en tydlig glimt i ögat.

– Nej, det funkar bra vi går inte på varandra här på jobbet. Hon är på kontoret och jag är nere i omklädningsrummet. Sen kan det vara rätt skönt också, man är iväg en del på bortamatcher och hinner inte se varandra så där jättemycket – då kan det vara ganska skönt att kunna ta en lunch och ha nära till varandra.

Du har ju två pojklandskamper. Hur långt ifrån landslaget är du nu? – Haha, ja det är de två, säger han och skrattar. Nej men långt.

Men ändå ett mål du har? – Ja absolut! Jag kände i slutet på förra säsongen att det kändes bra, att nästa säsong kanske man kan ta ännu ett steg, visa upp sig, och ändå vara med i diskussionen. Men då måste man vara med och bidra och då får du inte göra en enda dålig match – lite så känns det.

– Men vafan, ge mig ett par månader så ska vi se, skrattar han och det är dags för lunch.

Relaterade artiklar